Ja, Lillemor, det är jag det. Och jag är trött!

Igår började Jörgen att jobba igen och jag kan säga att han saknas. Inte för att det är svårt eller särskilt jobbigt att vara själv med lillsötisen utan det är helt enkelt lite...ja...tråkigt. Dagarna ägnas mest åt att byta blöja, amma, vila, byta blöja, amma, jollra med Elvira, ta en promenad med barnvagnen, amma, byta blöja, försöka vila eller sova när Elvira gör det så man orkar med att vara vaken sisådär kring klockan fyra till sex eller varför inte mellan klockan tre till sex på natten. När Jörgen var hemma hade man ju någon att dela allt med, både allt det otroligt härliga och roliga men också det mindre skojiga...

Förstå mig rätt. Det är underbart att vara hemma med min lilla dotter. Ibland när hon tittar på en eller man ser ett leende så kniper det tag i hjärtat av lycka så det nästan gör ont. Ibland kan jag bara sitta och titta på henne och förundras över det mirakel som hon är. ♥

Men klockan fem på morgonen, när man sovit dåligt under natten och dagen, hon skriker och man vet att man redan har bytt blöja och ammat och inte kan förstå varför hon är ledsen så känner man sig snarare maktlös istället. Man vill ju att hon ska vara nöjd och belåten och stressnivån stiger ju mer hon skriker.

Nu längtar jag till helgen då min familj ska komma och hälsa på. Syster yster Anna-Sara med tjockmagen och Nils och finaste mamma, pappa och farmor! Så härligt att träffa dem, det känns som evigheter sen! Och nu ska jag också passa på att vila upp mig inför vakennatten som stundar. :)

Tänk ändå att lilla Elvira redan är 15 dagar "gammal". Ibland känns det som att hon alltid har funnits hos oss men för det mesta betraktar man ändå henne, helt förundrad över att hon finns till!