I mina försök att undvika fonetik har jag ägnat dagen till att läsa en av böckerna jag köpte på bokrean. En desertörs bekännelse av Joshua Key handlar om soldaten som efter sju månader i Irak fick nog av de amerikanska soldaternas kränkningar och våld mot det irakiska folket och därför deserterade på sin första permission.

Nog för att man vet hur förjävligt det sett ut och ser ut i Irak men det skadar inte att påminna sig själv om det. Läser man boken är det inte svårt att bli pacifist. Till och med om man försvarar krig och menar att det ibland kan vara rättfärdigt så är det uppenbart att den amerikanska armén systematiskt kränkte irakiska civilia på alla de möjliga sätt och därmed bröt mot såväl Genevekonventionen och mänskliga rättigheter.

Eller vad sägs om den sjuåriga flickan som sköts till döds när hon tiggde mat av amerikanska soldater? Eller den 13åriga flickan som våldtogs av irakisk gränspolis medan amerikanska soldater och officerare visste om vad som hände?Eller hur ska man ställa sig till de fyra soldater som mejade ned ett antal civila irakier med så många skott att deras huvuden skildes från deras kroppar och sedan spelade fotboll med de dödas huvuden?

Inte direkt upplyftande läsning men samtidigt är det ändå skönt att läsa om någon som faktiskt vågade säga emot och valde att leva sitt liv utifrån sitt samvete och hjärtas röst.



Läs.