En sak som är spännande med sfi-lärarejobbet är att det ena dagen sällan är den andra lik. Men vissa dagar kan man ju börja undra över var det där undervisandet egentligen har tagit vägen...

Tio minuter före dagens enda lektionstimme vill en kvinna ha hjälp. Hon har missat en kallelse till ett läkarbesök men hade nu fått ett brev där det stod att om hon ville ha en ny tid kunde hon boka den online alt. ringa ett angivet nummer. Om hon behövde tolk vid vårdtillfället var hon dock tvungen att ringa till den aktuella vårdcentralen men det numret stod förstås inte i brevet.

Kvinnan i fråga är analfabet och kan inte läsa eller skriva vare sig på sitt modersmål eller svenska så det enda hon själv hade kunnat ta till sig av brevet var att det gällde henne och något med sjukvård.

Lång historia kort så försökte jag såklart hjälpa henne (leta reda på telefonnumret, ringa upp via min privata mobil då inte någon annan telefon finns i lokalen, bli uppringd av vårdcentralen ,förklara läget, försöka förklara för kvinnan vad som sas och efterfrågades, ta hjälp av annan kvinna för att översätta osv osv). Men gränsen drog jag när den anställde på vårdcentralen, istället för att vilja boka tolk, undrade om inte jag kunde följa med kvinnan på besöket!

Mellan arbetslagsträffar, arbetsplatsträffar, studievägsträffar, projektmöten, styrgruppsmöten, administration, etc etc är det ett under att man hinner med att ha lektioner och planeringstid överhuvudtaget!